
Jag läste en av mina gamla anteckningsböcker och fann resan där hela tågsemesterrörelsen började, resan till Garda år 2011.
Äntligen är vi framme efter 30 timmars resa! Den största prövningen var nog nattåget och dunsarna i färjan. Äldsta sonen somnade inte i tid och sova bara några timmar. Inte sov han heller under resten av resan, han hade bestämt sig för att hålla sig vaken, vilket han gjorde.
Om man bortser från nattåget gick resan bra. Det tyska tåget var bekvämt och färden genom Alperna var vacker. Fast tid tog det! När vi var framme i Verona var klockan 19 och då väntade en timmes bussresa innan vi äntligen kom till hotellet. Hotellet är prydligt och fint med blommor i rader: rosa rosor, gula trumpetblommor och pelargoner. Där finns också några palmer samt en 1,45 m djup pool. Idag har vi badat i sjön och i poolen i timmar. Äldsta sonen som håller på och lär sig simma har fått mycket träning. Även yngste sonen har sparkat sig fram på en uppblåsbar kickboard. Vi har fått lov att köpa vissa inte så miljövänliga attiraljer, kickboarden, simpuffar och en stor plastbåt som heter Titanic. Bra leksaker för barnen här dock.
Garda tre n mysig liten stad vid den silverskimrande Gardasjön omgiven av cypresskantade berg som tydligen erbjuder vackra vandringsleder.
Hittills har våra kulinariska upplevelser omfattat hotellpizza, glass på en Gelateria, smörgåsar gjorda i matbutiken, härliga pomodoros och yoghurt. Samt hotellfrukosten. Pomodoris var "biologica" enligt kassörskan (jag har lyckats beställa och konversera på italienska). Stranden här är kanske inte den mest barnvänliga, åtminstone inte den vi besökte idag. Höga vågor och en kant istället för strand. Men det var skönt vatten och barnen gillade det. Fast vi vuxna fick fungera som badvakter med ständig koll. Vi ska väl försöka hitta någon annan strand imorgon. Hittills har vi druckit vatten på plastflaska, vilket inte är det miljöbästa, men jag har testat en klunk vanligt vatten. Fungerar det så kör vi på med vanligt och spar både miljö och pengar. Italienarna kör ganska vilt, men vi fick höra av guiden att de faktiskt har hårda straff mot tomgångskörning i mer än en minut, vilket ju är en utmärkt ide. Så det finns bra regler även i Berlusconis Italien.
Igår tog vi en linbana upp till en bergstopp från staden Malcesine. En förskräcklig sak med oändliga köer. Fast det var vackert däruppe med ren luft och milsvida utsikter. Jag och äldste sonen tänkte gå ned och valde alltför snabbt att följa en slingrande landsväg. Det var oändligt fint och korna med klockor runt halsen fick mig att tänka på Schweiz och Österrike. Fast det är ju lite synd om korna, att ständigt med det där ljudet i öronen. Å andra sidan vistas de i en fantastisk miljö till skillnad från många andra kor.
Vi kom fram till en punkt där vägen vidare till därifrån vi startade vår linbanefärd var en liten vandringsled, känd som en av Europas vackraste enligt botaniker. Och vacker var den med lila orkidéer, små rosa cyklamen och hisnande vyer. Men efter ett tag blev det alltför hisnande, när man var tvungen att hålla sig i ett metaller för att inte halka ville sonen vända och det gjorde vi.
Efter många om och men var vi tillbaka till linbanan till Malcesine. Då hade vi missat bussen och fick tillbringa kvällen i Malcesine, som var en mycket vacker liten stad.
Dagen därpå blev det bad och dykning. Vattnet är härligt och klart. Efteråt åt vi vuxna pasta med sjökräftor och vongole. Barnen åt pizza. En dag tar jag en tur på egen hand till La Rocca Vecchio (det gamla fortet). Det var härligt att gå i lite högre tempo på egen hand. Kul att första betrakta "vanliga" italienska hem och trädgårdar bortom hotellen och turiststråken. Till skillnad från oss som lapar sol genom att ha så stora fönster som möjligt stänger italienarna solen och ljuset ute med små fönster, tjocka väggar och fönsterluckor. De vackra balkongerna pryds av prunkande blommor i ljusrosa, mörkrosa och vitt. Ibland även guldgul tagetes och i nästan varje hus finns det köksträdgårdar med kullriga tomater, högrest majs och gulnade pumpor, även svarta blanka äggplantor glänser i solen. Många har vingårdar av olika storlek. Undrar om man gör eget vin för hemmabruk? Det är också vanligt med olivträd, fikon och citron.
Högre upp tar vägen slut och jag vandrar längs en stig mellan trädstammar täckta av murgröna. Det är skuggigt och mörkgrönt, skönt och svalkande. Stigen är dock inte i närheten av den naturskönhet och storslagenhet vi möttes av på berget Montalba (den farliga leden ner från linbanan), men det här är en betydligt enklare vandring. Jag passerar Madonna di Rocca Vecchio och vandrar vidare mot den plats där det under 500-talet fanns ett fort. Numer är det platån som utgör bergets topp, en äng med torrt och slaget gräs. När jag går där hoppar gräshoppor och cikador åt alla håll. Vid kanten av platån, som kantas av lummiga träd och buskar, möts jag av en fantastisk vy över Gardasjön. Några engelsmän ler vänligt. Vi ställer oss och skjuter av våra kameraskott.
Sista dagen åker vi till Verona i en svettig buss. Det var fint där med en arena från romartiden och många historiska byggnader, fast jag hade nog föredragit att vara vid stranden de sista timmarna. Tidigt på morgonen är det dags för avfärd och jag insöp det sista av doften av kryddaktig sol innan vi tog bussen till Verona och därifrån tåget till München. Det är vackra vyer men lite rörigt på tåget med ungdomar utan platsbiljett, fast ändå ganska roligt att åka tåg.
Snabbt byte i München till det tyska och betydligt mer effektiva tåget. Här luktar det gott på toaletterna och dörrarna öppnas ljudlöst. Landskapet är också mer effektivt och plats. Böljande landskap med majs, vete, lövträd och prydliga hus. En pastoral. Barnen börjar dock bli trötta och är tidvis kinkiga. I restaurangvagnen väljer vi biopasta och bio-rostbiff. Nu är vi ganska trötta på att åka tåg. Pastoralen har bytts mot ett trist landskap med öststatfeeling (det är forna Östtyskland). Landskapet är helt platt och husen enklare, här vår står slitna tegelbyggnader och stora puttrande industrier. Tänk att det syns 20 år efter återföreningen! Jag grämer mig för att jag inte vågar fråga de andra resenärerna om varför de reser på tågcharter. Har bara pratat med ett par som drivs av en blandning av nyfikenhet och flygrädsla, men inte av miljöskäl. De ska till New York i höst och då blir det flyg. Tidigare har de bilat med de fyra barnen som numer är vuxna.
De som reser på tågcharter ser inte ut som miljöaktivister utan utgör en blandad skara. Inga andra småbarn, men några familjer med tonåringar. Några par och några som reser ensamma. Enligt guiden reser en del av miljöskäl men flera bara av flygrädsla eller för att de gillar att åka tåg.
Comments