I snart åtta år har jag vurmat extra mycket för tåg. Inte för att jag är en tågnörd i grunden, utan för att jag insåg att det är en möjlighet för att fortsätta resa utan att släppa ut alltför mycket koldioxid i atmosfären. Ibland har jag önskat att jag vore en tågnörd som uppskattade alla aspekter med tågresandet och inte hade problem med förseningar, missade anslutningar eller det faktum att man så ofta får lämna tågtoaletten med intvålade och smutsiga händer för att det inte kommer något vatten ur kranen.
Sen hör jag ju snacket på stan också och läser tidningar om alla superlånga förseningar och varje gång jag gör det får jag en tagg i mitt hjärta. Jag vill ju vara en ambassadör för tåget och därför vill jag att det ska fungera. Hela konceptet med Tågsemestergruppen är ju att sprida positiva vibes och ta tillvara på magin från tågresor. Extra ont gjorde det att läsa Alex Schulmans krönika.
"Jag minns för fem år sedan. Det var någon höst när det kom löv på spåren och tågtrafiken sattes ur spel i 14 dagar. Och sedan kom ett snöfall, som förintade hela tågnätet. Då var folk ändå förbannade. De krävde förändring! Byt ut rälsen! Ge oss bättre tåg! Det märkliga är ju att krisen fortsatt, Sverige fortsätter att vara ett av Europas sämsta länder på tåg. Men numera finner vi oss, vi levande döda som varje dag tvingas resa i förseningarnas Sverige."
Så får det inte vara! Vi måste bli bättre än såhär i Sverige.
